Lördag 21/8. Idag var det sista repdagen för den här gången. Föreställningen börjar ta form även om mycket fortfarande är oklart.

Premiären på ”After Life” blir i Ljubljana hösten 2011. Till dess ska vi hinna träffas två gånger till och repa, vilket inte blir lätt eftersom vi är utspridda över hela världen.

Imorgon söndag finns bara jag och Antonio kvar här i Graz. Bearix tar dom andra till stationen vid 10 tiden. Kvar i efterdyningarnas melankoli sitter svensken och italienaren som så många gånger förr. Av någon anledning prickar vi alltid in hemresan en dag senare än dom andra. Kanske har vi svårast att släppa. Vi hänger kvar, suger ut det sista av veckan, bearbetar på plats. Den skämtsamma galna energin är borta och vi landar stilla i verklighetens ensamma varande.

Sedan förhöjs allt igen med glass och gott kaffe nere i Graz centrum. Plomben satt förmodligen i en redan död och rotfylld tand.

Auf wiedersehen!

Torsdag 19/8. Vi dealar alla med det faktum att vi som levande människor en dag kommer att upphöra att existera. En svindlande tanke, som är svår att smälta och ta in. Vad blir kvar? Ingenting? Har vi tur så kanske vår historia eller händelser från vårt liv berättas vidare vid släkt middagar eller andra sammankomster. Historierna kanske t o m spetsas till lite för att få så stor dramatisk effekt som möjligt. En bra historia är ju trots allt en bra historia. Har vi otur eller gör våra val i livet utifrån rädslor, hat och sorg kanske vi bara blir ett namn på en sten som sakta tynar bort av väder och vind. Vi kan aldrig veta hur vårt liv blir.

Föreställningen som vi har jobbat med i två dagar heter ”After Life”.  Den tar upp just det här som jag försökt att beskriva. Föreställningen bygger på en Japansk film där människor som just avlidit ombeds att välja ett minne. Detta minne kommer sedan att iscensättas och filmas. När detta är gjort kommer den avlidne att för all evighet befinna sig i just detta minne.

Vad skulle jag själv välja. Första kyssen? En bra föreställning? Något från en resa? Har ingen aning. Hur kul är det att ha någon annans tunga i munnen i all evighet? Kanske en rofylld stund hemma på Öland när jag ligger under lönnen och läser en bra bok. Inte vet jag. Spännande är det i alla fall.

I flickrummet: Tom från Portland och Randy från Seattle

På verandan: Bronwynn från Wien, Henk från Amsterdamm och Beatrix från Graz

Vid datorn: Rama från Melbourne

I köket: Yuri från Japan, Jaan från Antwerpen, Kikki från Hamburg och Antonio från Bologna

Måndag 16/8. Idag blev det äntligen dags att gå upp på golvet och improvisera.  I väntan på Mr Dixon, som landade kl 14.00 passade Rama från Melbourne på att lära oss sitt senaste format. Hon har döpt det till Wishingtree. Formatet bygger på en gammal Japansk myt, Tenabata.

Snabbt förklarat. När publiken kommer till teatern ombeds dom att skriva önskningar på lappar. Lapparna hängs sedan i ett träd inne i salongen. Improvisatörerna använder sedan dessa lappar som inspiration till scener. Formatet är spännande och fullt av möjligheter. Ge oss mera Rama!!!

När Randy äntligen kom spred sig ett lugn i gruppen. Han som har varit konstnärlig ledare för ”Unexpected Production” i Seattle sedan början av 80 talet. Han som var nära vän med Del Close, husguden på” Saturday Night Live”. Han som jobbat med Keith Johnstone. Han som motiverar och driver oss framåt. Får oss att riva murar och bygga nya världar där allt är möjligt.

Söndag 15/8. Nästan alla är här. Den enda vi saknar är Randy Dixon, initiativtagare och konstnärlig ledare för gruppen. Han kommer imorgon. Randy har ett hus på Orcas Island, en ö norr om Seattle vid gränsen till Canada. Där har vi tillbringat några veckor varje sommar dom senaste 5 åren.

Under frukosten sa Beatrix plötsligt. Det här är bra, nu har vi en hel dag på oss, utan Randy. Alla höll med och insåg plötsligt att här har vi chansen att prata fritt, bearbeta tankar, göra en plan. Vi vet alla att när Randy kommer så blir det fokus på hans konstnärliga visioner. Vi får aldrig tid till något producentarbete. Det blev en dag med mycket snack, många tankar.

Beatrix är vår värdinna i Graz. Hon upplåter sitt hem och vi tar för oss av hennes gästfrihet. I hennes 7 åriga dotters lillys rum, sover jag, Antonio från Bologna, Tom från Portland och snart även Randy från Seattle. Lilly sover hos sin mormor.

Ingen tandvärk än så länge.

Klockan är 5.45, det är lördagen den 14/8-10. Jag har precis intagit en frasig croissant tillsammans med en välsmakande cappucino på Arlanda flygplats. Jag är på väg till Graz i Österrike för en veckas rep med den internationella improvisationsgruppen ”Orcas Island Project”.

Känner mig lite spänd, inte för att jag ska flyga, ut och resa, nej, det är någonting annat.

Vid 11 tiden i går kväll tog jag fram en tandpetare för att få bort en gammal popkorn bit . Plötsligt mitt under operationen ramlar världens största plomb ut, samtidigt som en jättekrater öppnar sig mitt i garnityren.

Förbannat också! Här har jag längtat och väntat på den här veckan. Nu kommer jag att få tandvärk, vara tvungen att åka hem eller besöka en Österrikisk tändläkare som kostar flera tusen kronor. Jag vet hur det blir när vi OIP människor träffas. Det blir sena kvällar med goda viner och lokala smakupplevelser. Ska jag nu inte få ta del av detta. Herregud, det är 30 grader varmt i Graz. Tänk om jag inte kan äta glass. Jag får sitta där och suga på ett tomt plombhål mitt i käften.

När jag tog sista klunken av cappucinon så isade det lite, men nu känns det lugnt. Vi får se, låt oss hoppas på det bästa. Graz, här kommer jag med eller utan tandvärk.