Torsdag 19/8. Vi dealar alla med det faktum att vi som levande människor en dag kommer att upphöra att existera. En svindlande tanke, som är svår att smälta och ta in. Vad blir kvar? Ingenting? Har vi tur så kanske vår historia eller händelser från vårt liv berättas vidare vid släkt middagar eller andra sammankomster. Historierna kanske t o m spetsas till lite för att få så stor dramatisk effekt som möjligt. En bra historia är ju trots allt en bra historia. Har vi otur eller gör våra val i livet utifrån rädslor, hat och sorg kanske vi bara blir ett namn på en sten som sakta tynar bort av väder och vind. Vi kan aldrig veta hur vårt liv blir.

Föreställningen som vi har jobbat med i två dagar heter ”After Life”.  Den tar upp just det här som jag försökt att beskriva. Föreställningen bygger på en Japansk film där människor som just avlidit ombeds att välja ett minne. Detta minne kommer sedan att iscensättas och filmas. När detta är gjort kommer den avlidne att för all evighet befinna sig i just detta minne.

Vad skulle jag själv välja. Första kyssen? En bra föreställning? Något från en resa? Har ingen aning. Hur kul är det att ha någon annans tunga i munnen i all evighet? Kanske en rofylld stund hemma på Öland när jag ligger under lönnen och läser en bra bok. Inte vet jag. Spännande är det i alla fall.